Dikt om min barndom

 

Min barndom i Zaïre

Jag hör ditt namn ofta nu för tiden.
På  min TV-skärm flimrar ditt land förbi.
Minnesbilder blixtrar till
eller kommer smygande
från bardomens Congo.
Nzambi, Gud; på kisakata
väckte mina minnen.
Mbote, bwana, ndako
orden på lingala kommer fram

Minns den afrikanska lärarinnan
som ledde dansen på Independence-dagen.
Minns schakalen
som tänkte ta kattungrna.
Minns lusthuset i Duma
och lekrummet i Boschwe,
där jag lekte bibliotek
med dockorna som låntagare.

 

 

Minns lillebrors älskade småbilar,
som han gav bort på flyktdagen
till sin afrikanska bröder
Nikanor och Akromera.

Minns min svarta fransklärare

och pojkarna i byskolan.
Tillsammans skrev vi

franska krumelurer på griffeltavlorna,
Ibland var det lektion ute.
Vi gympade alltid utomhus.
Minns särskilt hopprepen,
fotbollen och tafattlekarna.
Roligast var att hoppa bock
i det fria.

 

Minns vevgrammofonen vår lyx
smaken av nyplockad solgul mango
och papayan till frukosten

Minns min första docka,
den gula nallen,
min röda poesibok,
min afrikanska bibel och psalmbok-
mitt bagage på resan
genom Basakataland
under flyktnatten.

 

 

Minns sängkläderna vi gav bort på kvällen,

den ödesdigra tystnaden och oron.
Vem gömde sig i skogen ?
Vän eller fiende ?

Vi kom tillbaks till Sverige
och rotade oss på nytt.
I allt det ljusa finns dock det mörka.
Det hugger till i hjärtat.

Ska du aldrig få fred och frid

mitt Congo, dagens Zaïre.

 

 

Här kommer en bild på mig och mina skolkamrater
i den svenska skolan i Semendua
tillsammans med vår fröken.